Jag minns när jag var liten och vi var uppe i fjällen varje påsk en vecka. Termosarna på den tiden hade ju en del att önska, det var ju inte så att de höll värmen särskilt länge i den kylan som det var ute på vintern. De fanns ingenting som hette ståltermos då inte. Det var väldigt mysigt vill jag minnas, mina föräldrar åkte inte slalom innan jag blivit någonstans 10-11 år, utan vi åkte bara längdskidor. Vi hade en pulka för de minsta barnen, vi åkte alltid tillsammans med våra grannar som hade barn i liknande ålder som mig och min bror. På morgonen gjorde vi iordning en väska med massa mat och fika, mest mackor och bullar, som vi tog med oss ut i våra ryggsäckar. Barnen fick varm saft (förlåt men det smakade jätteäckligt) vissa dagar och någon gång fick vi varm choklad och det var det absolut bästa. Termosarna när jag var liten var i plast och ganska klumpiga att ta med. Dom tog en väldans plats i vår packning och var rätt otympliga att släpa runt på. Men det var viktigt att ha något varmt att dricka när vi var mitt ute i skogen hela dagarna i kylan.
Äntligen kom ståltermosen
Jag vet så väl när pappa för första gången köpte sin älskade ståltermos. Den har blivit en riktig klenod hemmavid då han fortfarande efter säkert fyrtio år, har kvar den i sin jaktryggsäck. Jag tror att pappa tyckte att det var en bland de bästa uppfinningarna någonsin, så glad och lycklig han blev när han äntligen kunde ta med sig kaffe ut i sin ståltermos och det höll värmen en hel dag när han satt i sitt jakttorn. Det var annat än de klumpiga plasttermosarna som vi släpade runt med när vi åkte längdskidor i fjällen. Länge leve ståltermosen!